Sofia Sanchez

En chans att uppleva livet som journalist och fotograf

 

Det är en fin solig dag i Stockholm. Många vakter är klädda i kostym, lyxiga bilar kommer och går, många journalister från de kända radio- och TV-kanalerna från Sverige och andra europeiska länder är här. Det är dags för utrikesministrarnas möte i det vackra Moderna Museet på Skeppsholmen. Journalisterna och fotograferna förbereder kameror, diktafoner och mikrofoner för att intervjua EU-ministrarna som kommer att träffas för att diskutera den internationella politiken. Flera av journalisterna och fotograferna är etablerade, erfarna som kan sitt yrke och vet precis vad de kommer att fråga ”gubbarna” som jag hörde sägas från en journalist som stod bredvid mig. Där kommer de säger hon, det gäller att uttala namnet på rätt sätt så att de kan reagera. Så är verkligheten i medias liv. Vem kommer att få den bästa intervjun? Jag tycker att det är en intressant miljö. Jag stod också med min kamera och min diktafon för att fånga några ord från gubbarna som de andra journalisternas kallar ministrar.

Bland alla dessa kända och väl rutinerade journalister träffar jag flera unga tjejer och killar som också är beredda med sina anteckningsblock, pennor och kameror i handen för att också fånga de bästa bilderna och skriva om det som ministrarna säger när de anländer till mötena. Bredvid mig står en tjej med sin kamera. Vi börjar samtala medan vi väntar på ministrarna. Jag är glad att se ungdomarna bland oss som också är där för att rapporterar. Lite överraskad blir jag att många ungdomar är ackrediterade när man behöver antingen ett presskort, eller ett intyg för att kunna vara där som journalist eller fotograf. Jag är nyfiken och frågar dem om deras arbete. Tjejen heter Simone Stenis-Parron och hon berättar att de tillhör till Unga reportrar. Ok, säger jag, men jag har ingen aning om vad det betyder. Då frågar jag igen, Well, Vad betyder det?.

Simone Stenis-Parron, svarar att de är med i ett projekt som heter Unga reportrar. ”Unga reportrar är gymnasielever från flera gymnasier runt om i landet där EU-ministrarna ska hålla sina möten. Vi kommer att rapportera, intervjua politiker som kommer till EU-mötena. Det är ett projekt som regeringskansliet har arrangerat för ungdomarna och ska pågå under tiden när Sverige har EU:s ordförandeskap”, säger hon.

Ungdomarna som är med i projektet har samma rättigheter som de andra medierna att rapportera under tiden mötena hålls i Sverige. Gymnasieeleverna ska under den tiden bevaka EU-mötena i Sverige. I projektet ingår 42 ungdomar från olika gymnasium. Jag har träffat flera ungdomar som ingår i projektet och bestämde mig för att intervjua dem eftersom jag tycker att det är viktigt att ge möjligheten till ungdomarna att vara med i politiken. Det är ungdomarna som har en viktig roll i samhället nu och det är ungdomar i framtiden som kommer att ansvara för och ta över samhället. Jag blir glad att ungdomar engagerar sig och vill lära sig hur politiken är och att ha möjlighet att uppleva politikernas miljö, intressant för dem som redan studerar massmedia. Journalisterna och fotograferna har ett stort ansvar genom det som skrivs och visas om samhället. Man kan väcka debatt med en artikel eller ett foto. Det är en viktigt roll i samhället, tycker jag i alla fall.

Jag har varit på flera möten nu och jag har sett hur ungdomarna har jobbat. Därför är jag nyfiken att höra vad ungdomarna uttrycker om att vara med i Unga reportrar-projektet. Jag träffar två tjejer från Nacka gymnasiet från Stockholm som berättar om sin erfarenhet under dessa möten.

Emilie Söderlund Castillo tycker att det har varit mycket spännande och lärorikt att ha varit på olika möten. ”Jag har varit med på olika möten ock jag har också varit med på en klimatkonferens. Det känns att man kommer mycket närmare politiken och man lär sig vad som händer runt omkring i världen. Det är fantastiskt att vi unga kan vara med och ställa våra egna frågor. Vi ungdomarna är en viktig röst. Det har varit bra att träffa politikerna. De är väldig upptagna och de har inte tid för att prata med media, men eftersom det här projektet är under regeringen så har de haft en vilja att träffa oss” säger Emelie Söderlund C.

Hon berättar också om sitt minne under dessa möte. ”Ett fint minne som jag tar med mig är att jag är nu mer insatt i det som händer i världen och jag har lärt mig mycket här. Men jag har ett minne som jag tycker är det roligaste som jag också har; när jag var på utrikesministrarnas möte. Där stod Carl Bilt på den röda mattan och tuggade nonchalant med öppen mun och sedan visade han läkerol asken för jounalisten och sade ”det är läkerol, det var roligt att se Bildt som en vanlig, mänsklig person, säger Emelie med ett leende.

Med Emelie har också ett drömyrke. Hon skulle vilja bli tolk i framtiden, eftersom det är roligt att jobba med. ”Om man jobbar i Europa då kan man vara nära allt som händer inom Europa” säger hon. Hon går det andra året på gymnasiet och tänker läsa tolkutbildningen på högskolan.

Bredvid Emelie står Simone Stenis-Parron som också är med i projektet och tillhör Nacka gymnasiet. Hon är fotograf i projektet.

Simome Stenis säger; ”Det har varit ett bra projekt. Vi har haft samma möjlighet och tillgång som alla andra journalister för att jobba här. Det är viktigt att man inkluderar ungdomar att sätta sig in i världens politik, så att vi kan sprida informationen bland alla unga generationer. Jag är inriktad på fotografi. Det har varit roligt att vara med och jag kommer att fortsätta att fotografera. Kanske läser jag fotografi på Högskolan. En sak som jag kommer ihåg är en bild som jag tog på Reinfeldt och Barroso på invigningsfest på Skansen. Jag är nöjd med den bilden. Det är en bra erfarenhet att vara med här. Jag rekommenderar det här projektet till andra länder i Europa. Det är viktigt att involvera ungdomar i politiken, tilläger Simone Stenis-Parron.

Projektet började i våras. Ungdomarna valdes ut efter en tävling. De fick skriva eller skicka en bild till regeringskansliet. Ungdomarna valdes efter de städerna där mötena skulle hållas. Det är nio elever från Nacka gymnasiet som är med i projektet. Simone och Emelie säger att de kommer att berätta för de andra eleverna om det som de har gjort och upplevt under tiden de har jobbat med projektet.

Maj-Britt Nilsson som är projektansvarig berättar att det här projektet är ett mycket viktigt projekt inom de olika informationsprojekten. ”Vi tyckte det var viktigt att ha en annan vinkel av det som andra medier skriver. Därför bjöds gymanieleverna att delta. Vi har ett budget för information och vi använder pengar från information för att genomföra projektet. Det är viktigt att satsa på ungdomar. Att låta dem skriva och vara med på sådana möten”, säger Maja-Britt Nilsson

Maja fortsätter; ”alla ungdomarna har varit fantastiska duktiga. Det har varit ett härligt projekt att jobba med. Vi skickade en inbjudan i början av året till över 600 skolor, där vi bjöd lärare och elever att vara med i projektet. Eleverna valde bland tre ämnen: fotografering, skrivning och filmatisering. Ungdomarna valdes ut efter det bästa arbetet som ungdomarna skickades till sekretariatet för kommunikation i EU-2009. ”

Med glädje säger Maja att hon har haft det roligaste jobbet inom EU. Det har varit roligt och stimulerande att vara med ungdomarna och se hur de utvecklas under projektets gång.

Jag håller med Maja att det är roligt att jobba med ungdomar. Jag har pratat med Unga reportrar om bistånd, solidaritet, politik och rättvisa. Det är roligt att höra deras tankar omkring dessa teman. Jag tycker att det är viktigt att satsa på ungdomar. De har mycket att ge i dagens samhälle. Det är den nya generationen som varje dag tar över de viktigaste frågorna i samhället.

Publicerad av Sofia Sanchez 

Viktigt att göra sin röst hörd

Många gånger är det svårt för ungdomarna att veta vad man ska göra för att synliggöra sina åsikter. En sak som är viktig för ungdomarna är att organisera sig.

Jag minns min tid som studentledare i mitt hemland, Nicaragua. På den tiden var det många frågor som vi diskuterade. Det var en kamp för oss som var organiserade i studentorganisationen. Det var en stolhet att kunna diskutera våra åsikter och lagar som gällde i skolan och ungdomar. Att vara en ledare var ett viktigt ansvar, eftersom man representerade barns och ungdomars röster. Vi diskuterade med politiker om vår situation och vi arrangerade också olika kulturaktiviter som hade olika teman som intresserade ungdomar. Detta var ett av de viktigaste uppdragen i mitt liv. Jag kunde tillsammans med andra ungdomar jobba med olika projektförslag som skickades till parlamentet. Tiden som ung tjej har passerat revy, men mitt engagemang för ungdomar har inte slutat, eftersom jag som lärare och frilansjournalist varje dag träffar ungdomar som jag kan vägleda och inspirera. För mig känns detta oerhört viktigt. Jag har haft turen att bo i tre olika länder: Nicaragua, USA och Sverige. I samtliga av dessa tre länder har jag jobbat med ungdomar. Det har varit lärorikt att kunna jobba med dem och diskutera viktiga frågor.

Under min tid när jag jobbade som lärare i Sverige träffade jag många ungdomar som gärna ville diskutera olika teman. Det är intressant att höra vad de har att säga om samhället och hur de tycker att samhället ska fungera. Det är mycket som jag lär mig. Ungdomar säger att det är viktigt att barnen har rätt att få komma till tals och att politiker ska lyssna på dem. Det är inte lätt att göra sin röst hörd i något land överhuvudtaget då man är ung. En del ungdomar tror inte att politikerna bryr sig om dem.

Många gånger är det svårt för ungdomarna att veta vad man ska göra för att synliggöra sina åsikter. En sak som är viktig för ungdomarna är att organisera sig. Det finns olika sätt att visa sina åsikter. Man kan använda musik, teater, poesi och olika kampanjer för att uttrycka sig. Genom kulturen kan man påverka folks åsikter.

I vissa länder i latinoamerika finns det ungdomsorganisationer som jobbar med olika frågor i samhället. Det är inte lätt för dem. Det är en kamp varje dag för att kunna uttrycka sina idéer. De jobbar med små resurser för att kunna genomföra olika kampanjer. De har t.o.m. radioprogram där barnen är programledare. Det är lätt för ungdomarna att förstå andra ungdomar som pratar om frågor som handlar om deras intressen. De känner förtroende för varandra.

En skillnad som finns mellan Sverige och andra länder är att unga människor i Sverige har mer rättigheter att uttrycka sina synpunkter om t.ex. politiken. De behöver inte vara rädda för att säga sin åsikt. Skillnaden mellan länderna märks inte endast i skolklimatet. Det gäller även hemma. I Sverige lyssnar föräldrarna mer på sina barn och barnen kan ta upp olika teman till diskussion. I vissa länder som till exempel latinoamerikanska länder pratar barnen inte öppet med sina föräldrar om till exempel sexualitet, eftersom det är tabu.

I vissa länder är det också svårt för ungdomar att organisera sig. Det uppfattas som en politisk risk för dem som har makten. I ett demokratiskt land är det en självklarhet att man har rätt att yttra sig i politiska frågor. Men idag finns det länder som kallar sig ”demokratiska”, men trots detta är det en lång väg kvar för dessa länders ungdomar att säga öppet vad de tycker till exempel om politiken. Genom att demonstrera vill de göra sig hörda, men det är självfallet en risk för dem.

Vi vuxna måste stödja våra ungdomar, eftersom det är mycket viktigt att ungdomarna har möjlighet att få uttrycka sina tankar om samhället och andra viktiga frågor som berör dem utan att känna rädsla. Alla har rätt till åsiktsfrihet och trygghet i samhället. Det är bra att ungdomarna engagerar sig politiskt för att kunna träffa andra ungdomar som också är engagerade i någon samhällsdebatt eller någon annan gemensam beröringspunkt.

Det är mycket som vi vuxna kan lära oss av ungdomarna och det är mycket som vi kan göra för att stötta dem. Vi vuxna som jobbar nära ungdomar måste vara mer lyhörda för ungdomarnas åsikter. Vi måste fungera som en kanal och stötta dem på olika sätt i deras kamp för att göra sin röst hörd. Genom att organisera sig kan ungdomar lättare jobba med det som engagerar dem. Ungdomarna är starka och de vet vad de vill i samhället.

Text och foto: Sofía Sánchez

Publicerad: september 2009

Miljö

Nicaragua – ett land som behöver skydda sin natur

Miljöfrågorna är ett mycket eftersatt område i det Nicaraguanska samhället. Det krävs stora in­satser från de styrande politikerna för att öka medvetenheten bland all­män­heten. Stora delar av befolkningen har inte ”råd” att ta miljöhänsyn i det dagliga livet. Man använder de råvaror som är närmast tillgängliga och billigast. Ofta blir det smutsigt vatten, giftig fisk och närmaste träd i stället för gas som kostar pengar.

 

Det centralamerikanska lan­det Nica­ragua kan stoltsera med mån­ga sjöar, vulkaner och en stor­sla­gen natur. Men Ni­ca­ra­gua är ock­så ett land som hotas av natur­ka­ta­strofer såsom jord­bäv­ningar, or­ka­ner, översvämningar och vul­kan­utbrott. Landet har ofta drab­bats av orkaner. En av de största natur­ka­ta­stro­fer­na var or­ka­nen Mitch som öde­la­de stora om­råden år 1998. Pro­duk­tionen och infrastrukturen för­stör­des. När­mare 900 000 män­nis­kors liv slogs i spillror och fler än 3 000 per­soner miste livet. De flesta bodde nära vul­ka­nen Ca­si­tas slutt­ningar. I de orkan­drab­bade om­rådena har det tagit lång tid för befolkningen att återhämta sig från na­tur­ka­ta­stro­fen. I takt med att världs­ha­ven värms upp som ett resultat av den globala upp­värm­ningen finns det an­led­ning att tro att antalet tropiska orkaner som drab­bar Nicaragua kommer att öka.
Skogsskövlingen i Nicaragua utgör också ett miljöhot. Skogen avverkas i allt snabbare takt av skogsbolag och privata hushåll eftersom ved är billigast. Nicaragua har under lång tid haft problem med vat­ten­för­o­re­nin­gar. Vattnet är otjänligt på många plat­ser, men de fattiga är hänvisade till förorenat vat­ten från brunnar och vat­ten­drag. Många epi­de­mi­sjuk­domar och diarréer or­sa­kas av det smut­si­ga dricks­vatt­net. I huvudstaden Ma­na­gua an­vän­der be­folk­ningen som bor nära sjö­ar­na  sådant ­vatten för att tvätta sig och laga mat. Ofta slängs sopor i sjön, vilket på­ver­kar naturen och män­nis­kornas hälsa negativt. Managuasjön är mycket för­o­re­nad av de närliggande in­dust­ri­er­nas kemikalieutsläpp. De bo­en­de invid sjön får i sig dessa kemi­ka­lier via fisken de fångar och äter.

Subtropiskt klimat

Större delen av Nicaragua har ett subtropiskt klimat även om de norra delarna av landet är svalare. Det finns två årstider, torr- och regnperioden. I vissa regioner är nederbördsmängden mycket liten, vilket gör att grund­vat­ten­nivån undan för un­dan sjun­ker och att floderna inte har tillräckligt med vatten. På grund av skogs­sköv­lin­gen finns det mindre ve­ge­ta­tion och or­ga­nis­kt ma­te­ri­al som kan bin­da vatt­net. Därför blir det över­­sväm­­nin­gar und­er regn­pe­ri­o­den. I Ni­ca­ra­gua har kli­ma­tet suc­ces­sivt förändrats – de norra de­lar­na av Nicaragua har blivit torrare än de var på 1980-talet.

Vulkanen Masaya - en na­tio­nalpark

Cirka 20 ki­lo­me­ter från den Nicara­gu­ans­ka huvudstaden Ma­na­gua är Masaya-vulkanen be­lä­gen, en av de mån­ga vul­ka­ner­na som finns i Nicaragua. Den har haft flera ut­brott även på senare tid. Vul­ka­nen är ett uppskattat tu­rist­mål för såväl ut­län­ningar som ni­ca­ra­gu­a­ner. De na­tur­skö­na om­giv­ning­arna i om­rå­det kring vul­ka­nen är na­ti­o­nalpark allt­se­dan 1979.

 Många olika sub­tro­pis­ka växt­arter i vul­kan­om­rådet bidrar till en rik flora. Här kan man hitta Sacuanjoche, (Plumaria alba) som är Ni­ca­ra­guas na­tio­nal­blomma, och mån­ga säll­synta trädarter. Kaniner, coyote (en slags varg) och andra djur finns i ett stort antal i vul­kan­om­rådet.

Laguna de Apoyo - en pärla som behöver skyddas

Om man åker vidare mot Gra­na­da kommer man fram till Laguna de Apoyo, som är en av de vack­ras­te sjöarna i Ni­ca­ra­gua. Laguna de Apoyo är ett na­tur­re­ser­vat, men det är ännu mycket som måste göras för att bevara och skydda om­rå­det. I sjön finns det fyra ut­rot­nings­hotade fisk­ar­ter. I strand­skogen finns många fjä­rils­arter, träd, kräldjur och dägg­djur som har minskat drastiskt i antal och är nu utrotningshotade. Naturreservatet Laguna de Apoyo går en osäker framtid till mötes på grund av turist- och jord­bruks­företagen.

Utlänningar och rika ni­ca­ra­gu­a­ner köper avstyckad mark kring sjön, som suc­ces­sivt ex­plo­a­teras. Det finns dock or­ga­ni­sa­tioner som arbetar för att förhindra miljöförstöring och ex­ploa­tering av naturreservatet. Det är viktigt för mil­jö­ak­ti­vis­ter­na att spri­da information om hur man skyd­dar sjön från att för­stö­ras ytter­ligare. Vattennivån har sjunkit cirka sex meter de senaste åren. Ty­värr ser man liknande ten­den­ser även i andra naturreservat där mar­ken exploateras och där tor­kan har slagit rot.

Klimatförändringar

Stora klimatförändringar har med­fört försämrade livsvillkor för både människor och djur i Ni­ca­ra­gua. Exempelvis Ma­ta­gal­pa- och Ji­no­tega-­regionen har blivit var­ma­re och fått kortare regn­pe­ri­o­der, flodfårorna torkar ut under torr­perioden.Vattenbristen är alar­merande i många regioner, särskilt i Ma­ta­gal­pa­-om­rådet. Det finns inte tillräckligt många vat­ten­källor i området där be­folk­nin­gen kan hämta vatten under torr­pe­rioden. Trots allt arbete som många organisationer lägger ned för att bevara natursköna platser, återstår mycket att göra då det gäller att skydda de ut­rot­nings­ho­tade växt- och djurarterna. Det behövs fler in­for­ma­ti­ons­kampanjer för att sprida kunskap om hur man skyddar landets natur. Många mil­jö­or­ga­ni­sa­ti­o­ner, t.ex. Movi­miento am­bi­en­ta­lis­ta, har ge­nom­fört kampanjer för miljön i många städer. Men fler rörelser borde sam­arbeta med NGO:s i kampen mot mil­jö­förstöring och ex­ploa­te­ring. Det är regeringens ansvar att ge mer resurser till mi­ljö­för­bätt­­rande åtgärder. Movimiento am­bi­en­talista och andra or­ga­ni­sa­tio­ner kämpar för att Ni­ca­ra­gu­as na­tur skall räddas och dis­kus­si­o­ner har förts med Mil­jö­mi­nis­teriet (MARENA) om mil­jö­po­li­cyn. Nya lagar har stiftats i syfte att skydda miljön i Ni­ca­ra­gua där för­o­re­ning­ar, avgaser och na­tur­ka­ta­stro­fer hör till det dag­liga livet för lan­dets be­folk­ning.

Foto 1. Vulkanen El Casita och spåren av översvämningarna efter orkanen Mitch. Foto: Sofía Sánchez
Foto 2. Ramón Córdova, vedförsäljare i Palacagüina. Skövlingen av skog är ett stort problem i vissa delar av Nicaragua. Foto:  Sofia Sanchez

 Sofia Sanchez

 

Skolan som engagerar sig i miljön

skolbarn från San Ignacio de Loyola 

Skolan San Ignacio de Loyola, som ligger i Somotillo cirka fyra timmar från Managua har engagerat sina elever att arbeta med miljöfrågor- Här kommer några reflektioner från Marling Laínez rektorn på skolan. Hon berättar om det arbete som de gör tillsammans med eleverna.

Marling Laínez är en ung och trevlig kvinna från Somotillo. Hon är mycket engagerad i olika samhällsfrågor och har arbetat med barn och ungdomar i regionen Chinandega sedan år 1998, samma år som jag första gången kom i kontakt med henne i Nicaragua då jag jobbade som representant för VFSN (Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua).

VFSN finansierade ett alfabetiseringsprojekt i Somotillo och Marling Laínez var kontaktperson där. Nedan följer ett utdrag av min intervju med henne där hon först berättar om skolan i Somotillo som från början endast var ett alfabetiseringsprojekt. Därefter svarar hon på mina miljörelaterade frågor:

– Den här skolan är speciell eftersom vi anpassar undervisningen efter elevernas behov. Vi vill ge eleverna en integrerad, folklig utbildning av hög kvalitet. En teknisk utbildning som är anpassad till deras behov. Det är en skola som grundades på gräsrotsnivå. Skolan tillhör inte regeringen, men är inte heller privat. Det är en skola som bara tillhör samhället. Vi har i våra tankar idéerna om Fe Y Alegría (Tro och Glädje) som Padre Vela, en av grundarna av den katolska organisationen Fe y Alegría, uttryckte . Idéerna om Tro och Glädje handlar om att man ska arbeta med tro och glädje och börja arbetet där asfalten slutar. Det betyder att man ska arbeta med de fattiga som har det sämre i samhället.

I er verksamhet i skolan har ni också en ekologisk tanke. Vilken är informationen som eleverna får när det gäller miljön?

 – Förskolan, grundskolan samt gymnasie- och yrkesskolan är representerade på skolan, vilket betyder att vi måste anpassa miljöundervisningen till respektive elevgrupp. Vi informerar om klimatförändringar - till exempel varför vattnet börjar ta slut och att det är viktigt att ha träd omkring oss som ger oss syre och förhindrar jorderosion, så att vi kan odla matväxter.

Miljöfrågorna är ett centralt tema i våra kursplaner på skolan. Vi informerar eleverna om alla människors ansvar att värna om miljön.

Vi har flera återkommande aktiviteter såsom återplantering av träd, odling av grödor och odling av daggmask. Vår plantskola liksom arbetet med miljöfrågor bidrar till att skapa en miljömedvetenhet bland eleverna.

Vad kan du säga om miljön i den här delen av landet där du bor?

– I Nicaragua behövs en ökad miljömedvetenhet för att stoppa den miljöförstörelse som pågår på många ställen. Träd skövlas för att användas som bränsle, eftersom de fattiga människorna inte har råd att använda andra energikällor, t.ex den dyra gasen till spisarna.

Floderna efter orkanen Mitch ligger nu utanför sina ursprungliga flodfåror och de blir torra snabbt om det inte regnar mycket.

Ibland startas kampanjer för att återplantera träd, men det finns personer som utan betänklighet hugger ned träden så fort de börjar växa.

Det är bara ett exempel på den omedvetenhet som finns när det gäller miljön. Enligt regeringen är det förbjudet att hugga ned träd, men det är mycket svårt att kontrollera trädfällningen. Träden som huggits ned säljs som virke. I Nicaragua finns det en stor möbelindustri som kräver stora mängder träråvara. Återplanteringsprogram som bekostas av företagen som skövlar skogen borde vara obligatoriskt i Nicaragua.

Vad gör regeringen för att skydda miljön?

– Det finns återplanteringskampanjer som riktar sig till både ungdomar och vuxna. Skolor besöks och fortbildningar erbjuds inom miljöområdet i syfte att informera om hur man skyddar miljön på bästa sätt. Ungdomar sätter upp affischer och plakat som handlar om miljön.

Det finns några organisationer som jobbar med den här frågan, bland annat CIPRES (Centro para la promoción, la investigación y el Desarrollo Rural y Social), Amunorchi (Organization för kommuner i nörra Chinandega), Alcaldior, MINSA (Hälsoministeriet) och Rädda Barnen.

CIPRES har ett samarbetsprojekt med kvinnorna i Somotillo. Organisationen hjälper kvinnorna att bilda jordbrukskooperativ. CIPRES erbjuder också fortbildningar som handlar om hur man kan värna om miljön. De lär även ut hur man använder organisk gödsel och om nödvändigheten att plantera träd för att skydda vattnet.

Vilka miljöhot finns i Somotillo och hur ser framtiden ut när det gäller att skydda miljön i Somotillo?

– De största problemen som finns i området är att man bränner marken för att odla och hugger ner skog. Jorderosionen och oregelbundna regnperioder samt klimatförändringar utgör också en fara för miljön.

Det finns många organisationer som är intresserade av miljöfrågor och vill påverka samhället i en positiv riktning genom exempelvis kampanjarbete och spridning av miljöinformation.

Vilket stöd ger regeringen?

– Det pågår diskussioner om att instifta nya lagar som är relaterade till miljöskyddet samt upplysa allmänheten om miljökonsekvenserna som skövling av skog innebär. Lagarna måste förankras hos medborgarna för att förbuden att skövla skog utan tillstånd skall tas på allvar. MARENA (the Ministry of the environment and Natural Resources) – ett ministerium som har bildats i syfte att arbeta med denna viktiga samhällsfråga borde få ökade ekonomiska anslag, ökade materiella och tekniska resurser för att hela Nicaragua på sikt skulle få bättre redskap att hantera miljöproblemen.

För kommunerna gäller det att utveckla ett regelsystem som syftar till att skydda miljön på den lokala nivån.

Jag anser att det är av yttersta vikt att även allmänheten får möjlighet att diskutera lagar och förordningar som syftar till att skydda och bevara miljön samt att det skall finnas resurser för att genomföra de förändringar som krävs för att förbättra miljön.

Det behövs kampanjer för att upplysa allmänheten. På så sätt ökar chansen att vi tar vårt ansvar för miljön och handlar miljömedvetet, avslutar Marling Laínez.

 

Publicerad: jan 2009
Sofía Sánchez


Bistånd

Rosario Montenegro Zeledón, en nicaraguansk journalist som ger sina synpunkter på biståndet


Rosario firma libros
Rosario signerar böcker

Rosario Montenegro är journalist och har arbetat mer än 20 år på olika lokala tidningar i Nicaragua, bland annat La Prensa, El Nuevo Diario och La Tribuna. Hon har också arbetat inom olika privata och statliga institutioner, bland hos Agustin Jarquín, när han var riksrevisor. Hon har publicerat en bok som handlar om kommunalvalen i Nicaragua 2000, 2001 och 2008. Hon har även jobbat med en del journalister som har följt upp valkampanjen 1996, 2006 och 2008. Rosario har publicerat Hijas de casa, una forma de exclavitud moderna (Hemmadöttrar, en modern form av slaveri) som har betraktats som en av de bästa journalistiska arbetena i Nicaragua och som är en del av boken Cuando la niñez es noticia (När barndomen är en nyhet). Rosario har också skrivit essäer om Nicaraguas städer på teman som historia, kultur och turism, till exempel essän om San Rafael del Norte som publicerats i La Prensa. Sofia Sanchez intervjuar henne om synen på biståndet.

Cuando la niñez es noticias

Vad tänker du om biståndet?

Nicaragua lever och är beroende av det internationella biståndet sedan 1980. Från den tiden tills nu har landet fått mycket ekonomiska stöd i donationer och lån. Lånen har orsakat stora skulder. Trots att Nicaragua har fått mycket bistånd fortsätter landet att vara beroende av utländskt stöd, om det upphör kommer den nationella ekonomin att påverkas kraftigt.

Budgeten för året 2009 är på 32 ,5 miljarder córdobas och av dessa kommer 3,7 miljarder córdobas att täckas av utländska donationer och 5,2 miljarder av utländska lån. Budgeten har ett underskott på 1,3 miljarder eftersom de likvida donationerna från de europeiska länderna har upphört.

Det här året kommer landet inte att få 64 miljoner USD av de 175 miljoner som hade blivit godkända av USA för att genomföra olika utvecklingsprogram på västkusten inom Cuenta Reto del Milenio (milleniemålen).

En annan faktor är att pengarna som kommer in i landet från familjer som bor i USA har minskat pga. den internationella ekonomiska krisen.

Tror du att biståndet utgår från nicaraguanernas behov eller har de speglat biståndsgivares bild av landets behov?

- Det beror på varifrån biståndet kommer och till vilka det går. Nicaragua får olika former av hjälp: Bilateralt och multilateralt bistånd, det finns vänorter och solidaritetsstöd. De sistnämnda riktar sig oftast till lokalsamhället.

Det bilaterala och multilaterala biståndet har gett stor social effekt när det gäller projekt som handlar om infrastruktur, vägar, skolor, hälsokliniker och till att bekämpa fattigdomen. Men biståndet har ökat utlandsskulden.

Man kan också säga att mycket av det här biståndet går till byråkratin. Pengar som skulle ha gått till sociala behov har istället hamnat i internationella och nationella konsulters fickor. Det hände med projektet Reducción de la Pobreza (Fattigdomsminskning). Direktören fick 20 tusen USD som månadslön, medan fattigdomen har ökat.

På vilket sätt har biståndet påverkat organisationer, myndigheter och folks beteende? Har det varit ett stöd för de fattiga eller anser du att det främst har hamnat i administrationen? Har biståndet skapat passivitet?

- Jag tror att ett av de viktigaste problemen som har funnits är att regeringen inte har haft någon anledning att anstränga sig för att landet skulle bli mindre ekonomiskt beroende. Vi har blivit vana att leva på det utländska biståndet, varken regeringar eller givare har haft intresse av att investera inom produktionen och att förbättra landets export, göra landet självförsörjande. Vi har ätit fisken men inte lärt oss att fiska som vi brukar säga.

Ett av de viktigaste problemen med biståndet har varit korruption. Enligt min åsikt blev korruptionen mycket hög under Arnoldo Alemans regering och tyvärr har den fortsatt i de påföljande regeringarna och deras myndigheter, korruptionen har till och med funnits i olika enskilda organisationer.

Det har inte funnits någon insyn i resursfördelning och hur pengarna har administrerats, det har vi sett i alla regeringar. Vägar, sjukhus och andra infrastruktursatsningar har inte gjorts med kvalitet eftersom man använt dåligt material eller anställt för lite personal. De som har haft ansvar för projekten har behållit en stor del av resurserna.

Det är sorgligt, men många gånger har biståndet använts på ett dåligt sätt: Efter orkanen Mitch exempelvis, ökade det internationella biståndet, men mycket av resurserna hamnade hos statstjänstemän under Arnoldo Alemans regering. Biståndet har också använts för att betala dubbla löner till statens personalen och för att betala höga löner till internationella och nationella konsulter.

Givaren upprättar sina linjer och villkor, definierar de vad de är beredda att finansiera, regeringen liksom de enskilda organisationerna anpassar projekten enligt givarens villkor.
Det skulle vara bra om projekten formulerades enligt målgruppens behov och prioriteringar. Många gånger kommer givaren överens med regeringar eller enskilda organisationer om att asfaltera gator. Men om man frågar befolkningen så kanske de har andra prioriteringar.

Ser du skillnader mellan det bilaterala biståndet och stöd från solidaritetsrörelser? Kan du nämna ett exempel?

- Jag anser att både det billaterala biståndet och stödet från solidaritetsrörelser är viktiga. Jag är inte expert på det här temat. Men jag tror att i det bilaterala biståndet överväger givarens politiska intressen. Biståndet från de solidariska organisationerna har en humanitär karaktär. Det finns mer intresse och direkt kontakt mellan givaren och de som är gynnade i projekten.

I Nicaragua finns det många exempel på projekt som har genomförts med solidaritet. Jag kan nämna, projektet i El Fortín, ett samhälle som ligger ca 5 kilometer från staden Granada. Här byggdes 87 hus med stöd från olika organisationer, från flera städer i Spanien, Det byggdes också ett 100-tal hus nära kusten vid Nicaraguasjön. Nu är det mer än 100 fattiga familjer som har ett hus.

Anser du att givarländerna har tvingat på Nicaragua villkor för att betala pengar till de olika projekten? Kan du nämna några exempel?

- Det har alltid funnits villkor,. Alla länder är tvungna att följa villkoren från givarna för att kunna låna pengar eller få donationer. Ett exempel: För att Nicaragua skulle få vara med bland de länderna inom Cuenta del Reto del Milenio, ställde USA:s regering tre villkor: Regeringsduglighet, demokrati och ekonomiska åtgärder för att utveckla landet. Nu har USA dragit in stödet under tre månader om regeringen inte gör något åt de kommunala valen som har blivit kritiserade. Flera organisationer har sagt att det var valfusk i 40 kommuner. Det är därför flera europeiska länder också har dragit in 1,3 miljarder av stödet till Nicaragua.

Jag anser att givarländer, liksom samhället bör kräva av regeringar och enskilda organisationer att pengarna används på ett bra sätt, att de redovisar pengarna och att det finns effektivitet när de genomför projekten. Ett av de viktigaste problemen har varit att biståndet inte har använts som det skulle.

Hur kan man stödja Eduardo Montealegre efter korruptionsskandalen med CENI fonderna, pengar som kunde ha använts för att bekämpa fattigdomen?

- Jag är journalist och jag tillhör inte något politiskt parti. 2006 fick jag och andra journalister erbjudandet, att arbeta med det kommande valet. Här liksom andra i länder, drivs det under valkampanjen svarta - eller smutsiga kampanjer, där politiker smutskastar och attackerar andra kandidater, och detta var vad som hände beträffande CENI.

Emissionen av Certificados Negociables de Inversion (CENI), Kommersiella investeringsobligationer gjordes när flera privata banker gick i konkurs åren 2000-2001 för att skydda insättningar från tusentals nicaraguaner som riskerade att förlora sina sparpengar,. CENI skapades 2001 av Centralbanken (BANIC), som hade som chef Noel Ramírez och på order av president Arnoldo Alemán. Vid den här tidpunkten var Eduardo Montealegre inte statlig tjänsteman, eftersom han hade slutat som utrikesminister i oktober 2000 och blev finansminister (Ministro de Hacienda) först 2002.

2003 auktoriserade bankens styrelse, som Eduardo Montealegre var medlem i tillsammans med andra tjänstemän , (bland annat Silvio Conrado, som är rådgivare till den sittande regeringen) att förhandla de utfärdade obligationerna. Förhandlingen gick ut på att förlänga betalningstiden och minska räntan från 18.80 procent till 8.43 procent . Den här minskningen av räntan gav en vinst på 701 miljoner USD. Det var ingen förlust, enligt Montealegre.

Den här förhandlingen var känd och den hade Nicaraguas parlament samtyckt till och godkänt betalningar till CENI-fonden i regeringens budget. Den sittande regeringen omförhandlade CENI i november 2008 och har minskat räntan från 8.43 procent till 5 procent.

CENIs problem började med de bedrägerier som gjorde att de privata bankerna gick i konkurs. Detta orsakade denna interna skuld. Enligt studier som ekonomer har gjort förekom det också korruption under värderingsprocessen om bankernas likviditet och som var ett ansvar hos respektive styrelser som också Bankinspektionen påpekat. Montealegre hade ingenting med detta. att göra, säger journalisten Rosario Montenegro.

Rosario, Kan du berätta om boken Manual de Cobertura Electoral (Handbok för valrapportering) som du publicerade i september 2008?.

- Den 11:e september 2008 presenterade jag boken som består av åtta kapitel där jag gör en genomgång av Nicaraguas valhistoria. Jag skriver att det är viktigt att ha nationella och internationella valobservatörer. Att ha ett koncept och etapper av en valkampanj, namn på kandidater till borgmästare och viceborgmästare med flera. Information av personer som ska bli valda, förutsättningar och befogenheter för kommunens representanter och juridiska ramar. Jag ger information om föregående val, bland annat en komparativ bild av de olika partier som har vunnit valen 2000 och 2004

Portada Manual Electoral

Boken ar tillägnad María José Bravo och Adolfo Olivas, två journalister som blev mördade medan de genomförde sitt arbete. María José blev mördad två dagar efter kommunalvalet i november 2004 medan hon rapporterade om resultatet och som ifrågasattes i två kommuner i departamentet Chontales. Adolfo Olivas, en mycket duktig journalist blev mördad i augusti 2005 när han skrev flera reportage om narkotikatrafik. Den här förlusten påverkade mig mycket starkt. Förutom att de var två kollegor och vänner var jag samtidigt deras chef och jag upplevde förlusten mycket nära.

Syftet med boken är att ge ett verktyg till nicaraguanska journalister att genomföra ett bättre arbete under valen. Det är därför jag samlade viktig information om valprocessen. Boken har också ett syfte att påminna oss journalister om vårt syfte att informera, leda och vara observatörer, särskilt under valkampanjen där det alltid finns politiska intressen. Vi journalister står heller inte utanför de politiska intressena. Boken är en vädjan till politiska sektorer att respektera journalisternas arbete och våra liv när vi genomför vårt arbete.

Publicerad: juli 2009

Sofia Sanchez

En bekräftelse om biståndet till Nicaragua

Baho Nicaraguansk mat
Baho - Nicaraguansk mat

Nicaraguaner har visat prov på kreativitet och uppfinningsrikedom för att överleva de omänskliga förhållandena som råder i landet. Leta efter mat på soptippen, som är fruktansvärt för en utomstående att se, är vanligt förekommande, liksom att försörja familjen genom att sälja varor på gatan. Det är oftast barnen som på ett eller annat sätt måste bidra till familjeförsörjningen genom gatuförsäljning.

Kvinnor bakar bröd

Föreställ dig att med en lön på ca 1500 kr som enda inkomstkälla försörja en familj med fem barn och två vuxna. Hur kan fattiga nicaraguaner överleva under så omänskliga förhållanden, varje dag.? Det är ofattbart.

För att lyckas med detta krävs mycket solidaritet inom familjen mycket kreativitet, såväl i staden som på landet. Att till exempel leta efter mat på soptippar som är fruktansvärt att se, eller för att hitta något att sälja, vad som helst, för att kunna ge mat till barnen. Det är också ofta barnen som är ute på gatorna och säljer sina varor.

Folk har överlevt katastrofer under många år. De använder varje resurs som de har för att klara livhanken. Hur ska man egentligen tolka biståndet till Nicaragua? Det undras ibland om inte nicaraguanerna har passiviserats efter så många år med bistånd och utländsk solidaritet. Å andra sidan, ett land utan överskott är ett land som inte kan utvecklas.

Många länder har stött Nicaragua sedan 80-talet. Hur mycket biståndspengar som har kommit in vet endast regeringar och de stora organisationerna. Hur mycket pengar som har gått till olika projektet är något som folk inte har aning om.

Biståndet har funnits på många år

På 70 talet, under Anastacio Somozas regim, hade man uppfattningen att Nicaragua var ett land med stora resurser, med en stabil ekonomi och att Nicaraguas valuta var parallell med US dollarn. Många utländska företag etablerade sig i landet. I Matagalpa, norr om Managua, fanns kaffeplantagerna, som ägdes av Somozafamiljen och andra rika nicaraguaner och tyskar. På Stillahavskusten fanns bananplantager och olika företag etablerade sig i norr liksom på Atlantkusten för att exploatera skogen och gruvorna.

Man kände inte till ordet bistånd. Man talade mer om välgörenhet. Den kom med amerikanska kyrkor och katolska organisationer. USA:s så kallade Fredskår hade frivilliga i hela landet. De jobbade på landsbygden och menade att de hjälpte de fattiga att utveckla sig. Nicaragua fick redan på den här tiden offentligt bistånd. Det kom från USA och andra regeringar som stödde Somozas regim, men nicaraguanerna i gemen gynnades inte av detta bistånd.. Ett exempel: Mycket bistånd kom till Nicaragua efter jordbävningen 1972, men hur mycket var det bara Somoza som visste. Korruptionen var stor. Det fanns ingen kontroll och landet ägdes praktiskt taget av Somozafamiljen och andra rika nicaraguaner samt USA-medborgare och några tyskar. När sandinisterna tog makten 1979 flydde dessa från landet tillsammans med Somoza och lämnade landet i kris.

Solidaritet kom med revolutionen

Med den sandinistiska revolutionen började det komma en ny sorts utlänningar till landet. I olika länder bildades solidaritetskommittéer för att stödja revolutionen. Under alfabetiseringskampanjen engagerade sig många frivilliga från hela världen. Redan i början av 80-talet var solidariteten för revolutionen stark. Det var inte bara latinamerikaner som engagerade sig, utan också många från Europa kom till Nicaragua De började att skapa vänorter med sina städer för att på det sättet ge stöd till Nicaragua. Ett stöd från folk till folk, en folklig organiserig, och ett utbyte mellan dessa människor och nicaraguanerna kom till stånd Detta kan man kalla en verklig utveckling då alla tillsammans engagerar sig med små resurser och genomför projekt som gynnar de många fattiga. I början av 80-talet blev ordet solidaritet stort, man pratade inte om ”bistånd”, det var mer en kamp där alla ville hjälpa varandra. Men det behövdes större resurser för att utveckla landet. Sandinisterna fick stöd från olika länder för att genomföra projekt som radikalt skulle förbättra levnadsvillkoren hos de fattiga. Också från Sverige genom den regering som leddes av Olof Palme, som var en stor vän till Nicaragua.

Flickan från Somoto

Solidariteten formades av människor som hade progressiva tankar, många var medlemmar i den vänsterrörelse som stödde revolutionen. Man kan säga att solidariteten lade grunden till det officiella biståndet till det lilla centralamerikanska landet.

Man har infrågasatt biståndet till Nicaragua

Nu har man börjat ifrågasätta biståndet till Nicaragua. Många länder har lämnat Nicaragua efter att Daniel Ortega åter tog makten. Man talar om korruption, men den har funnits i alla slags regeringar, liksom hos paraplyorganisationer som har tagit emot bistånd.. Ja, biståndet kan skapa korruption bland alla, där det finns pengar skapas också korruption. Men biståndet kan också gynnat folket, ett exempel är biståndet efter orkanen Mitch. Många vägar har reparerats, infrastrukturen blev mycket bättre, många skolor har byggts o.sv. Så här kan man se att pengarna har använts rätt.

Solidaritet är viktig

Nicaragua är fortfarande ett land som behöver stöd, men man borde börja diskutera vilken sorts bistånd som behövs, för att nå och gynna de mest fattiga i landet. Marknadstorg i Esteli
Marknadstorg i Esteli

Solidaritet skapas när människor jobbar tillsammans, för att bygga och utveckla sin organisation, sitt samhälle. Tack vare solidariteten har många svenskar fått tillfälle till utbyte mellan olika kulturer. Detta slags bistånd kan man inte avstå ifrån , eftersom det betyder ömsesidig mänsklig utveckling.. Det är därför viktig att en organisation som Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua finns kvar. Solidaritetsfrämjande aktiviteter är nödvändiga för att skapa ett rättvisare samhälle och för att ge näring åt kulturutbyten som berikar våra liv.

Publicerad: juni 2009

Sofia Sanchez